Frihetslängtan förblir okuvlig

Vi har all anledning att dela glädjen när man i Estland, Lettland och Litauen i år firar att det har gått 20 år sedan de tre baltiska staterna återvann sin nationella självständighet. Men vi ska också känna tacksamhet inför dem som vågade livet för friheten.

Politiska förändringar, teknologiska framsteg, geografi och klimat är sådant som ramar in historien, men när den skrivs handlar det til syvende og sidst om enskilda människor. Inte minst påminns jag om detta i dag den 13 januari – 20 år efter blodbadet i Vilnius. 14 personer dödades och 900 skadades när sovjetiska specialtrupper stormade tv-tornet och radio- och tv-huset som ”skyddades” av en ring av obeväpnade civila.

Det var kulmen på några veckors öppen sovjetisk aggression som skulle rulla tillbaka frigörelsesträvandena i de baltiska staterna. Nu är det slut, tänkte jag; imperiet slår tillbaka.

Men så fel jag hade.

De ”konservativas” återkomst till den makt som fortfarande styrdes av Michail Gorbatjov ledde inte till en konsolidering av Sovjetunionen, utan tvärtom bidrog de tragiska händelserna i Vilnius till att ondskans imperium upplöstes den 31 januari 1991.

Den gamla ockupationsmakten kunde inte längre skrämma till underkastelse. 20 000 människor ställde sig framför parlamentsbyggnaden i Vilnius. Inför alternativet att genomföra vad som skulle ha blivit en storskalig massaker backade Moskva och sovjetquislingarna i den lokala ”nationella räddningskommittén”.

Stora demonstrationer genomfördes i Moskva till stöd för de baltiska staternas rätt att gå sin egen väg. Boris Jeltsin gjorde detsamma. Det var kamp också om makten i Moskva.

Den 9 februari hölls en folkomröstning i Litauen i vilken 90 procent av de röstande uttalade sig för att Litauen återigen skulle bli en självständig stat. Resten är historia. Friheten blev möjligt tack vare ledargestalter som Vytautas Landsbergis i demokrati- och frigörelserörelsen Sajudis, men hade inte varit möjligt utan att helt vanliga människor vågade resa sig.

Mindre än 20 mil från Vilnius händer nu samma sak. Det är förstås Minsk och situationen i Vitryssland som jag tänker på. Modiga människor står upp mot diktaturen. Gensvaret är det som ligger den sortens regimer varmast om hjärtat: repression. Vid sidan av arresteringar, trakasserier och hot har fuskpresidenten Lukasjenka nu gett sig på barnen.

Andrej Sannikov ställde upp i presidentvalet och nu sitter både han och hans fru fängslade. Deras treårige son är fortfarande på ”fri fot” hos sin mormor, men nu hotar regimen med att lägga vantarna på honom. Så ska ska föräldrarna göras samarbetsvilliga. Visst blir man rasande.

EU-parlamentet sade igår ifrån rejält. Man kräver bland annat att reseförbudet mot Lukasjenka och hans hejdukar återinförs och att stödet till oppositionen utökas. Nu har utrikesministrarna bollen.

Claes Arvidsson
08-13 52 27
claes.arvidsson@svd.se

Leave a Reply

Your email address will not be published.

© 2020 . Powered by WordPress. Theme by Viva Themes.