Isolera den vitryska regimen

GRANNLÄNDER Det har gått tjugo år sedan historien balanserade i de baltiska staterna. Men även nu finns europeiska grannar där de som vågar trotsa regimen behöver vårt stöd, skriver europapolitikern Gunnar Hökmark (M).

Den 12 januari 1991 reste ordföranden i det litauiska parlamentets utrikesutskott till Sverige. När han landat hade hans hemstad Vilnius bokstavligen ockuperats av sovjetiska OMON-trupper.

Syftet var att krossa självständighetssträvandena och att göra människor rädda. Natten till söndagen den 13 januari kom att bli den blodiga natten då de sovjetiska trupperna med stridsvagnar gick till attack mot demonstranter som stod i vägen till det viktiga tv-tornet. Det kostade 14 unga människor livet.

Natten till måndagen belägrade OMON-trupperna det litauiska parlamentet, där dess president Vytautas Landsbergis med flera av regeringens ledamöter befann sig. Mellan OMON-trupperna och parlamentet stod tusentals människor, lastbilar, kärror och traktorer. Inne i parlamentet fanns ett litet folkförsvar med jaktgevär som vapen och halsdukar som skydd mot tårgas. I Riga hände motsvarande, där människor samlades kring parlamentet och inrättade Domkyrkan som ett provisoriskt sjukhus.

Under den natten höll Emanuelis från mitt hem kontakten med sin president genom en av de två telefonlinjer som då fanns mellan Litauen och Sverige. Upprepade gånger startades stridsvagnarna för att inleda en stormning, och gång efter gång stängdes de av. Det var en natt då historien balanserade.

Måndagen den 14 januari klockan 12 samlades mer än 10 000 människor i Stockholm på Norrmalmstorg för att manifestera mot det sovjetiska förtrycket. På eftermiddagen gav Landsbergis via en högtalartelefon på mitt kontor Zingeris och hans anlända kollega Kucmickas fullmakt att bilda en exilregering i Stockholm, om parlamentet stormades. Så såg det ut då. Och till slut vann modet genom det stöd som omvärlden kanaliserade. Det fick en omfattande betydelse eftersom det stärkte dem som ett halvt år senare stod upp när mörkrets krafter i Moskva ville skydda diktaturen mot demokratins växande krav.

I dag, 20 år senare, ser vi hur historien på nytt balanserar i europeiska länder.

I Vitryssland har diktatorn Lukasjenko fuskat med presidentvalet och därefter låtit misshandla och fängsla oppositionsledare, alternativa kandidater, journalister och demonstranter. Den förhoppning som fanns för bara en månad sedan om att Vitryssland nu skulle ta nya steg mot demokrati har grusats. Inför detta måste Europa reagera.

Lukasjenko och hans anhang måste möta ett Europa som är stängt för dem. Regimen måste förlora ekonomiskt stöd. Personliga bankkonton bör stängas. Vitryssland bör utestängas från det Östliga partnerskapets samarbete. I gengäld bör det civila samhället bjudas in till detta samarbete. Vitryska medborgare bör få gratis visa till Europa. Oppositionens företrädare måste få hjälp med att göra sin röst hörd i världen. Sveriges Radio bör återuppta sina sändningar på vitryska. Vitryska studenter bör få förenklade möjligheter att läsa vid europeiska universitet. Den vitryska regimen måste isoleras samtidigt som Europa öppnar sig för landets medborgare.

Det är viktigt eftersom vi i dag ser motsvarande krafter hota demokratins framtida möjligheter i Ryssland och i Ukraina.

I Ukraina förbereds åtal mot den tidigare premiärministern Julia Timosjenko samtidigt som regeringen lägger under sig all makt i samhället och låter korruptionen växa.

I Ryssland ser vi de politiska domsluten, nonchalansen för mord på journalister, sammansmältningen av politikens makt med ägandet av olja och gas. För bara några dagar sedan kunde vi se hur man i vitrysk anda i Moskva fängslade ledande oppositionspolitiker som den tidigare vice statsministern Boris Nemtsov och journalister.

Och i förlängningen finns samma risker i länder som Moldavien, Azerbajdzjan, Armenien och Georgien. Syftet är uppenbart: att krossa opposition och att skrämma till tystnad. Det är bara när priset gentemot omvärlden blir högre som vi kan värna de fria rösterna i dessa samhällen.

Det lärde vi oss under de kalla nätterna i januari för 20 år sedan och det är sanning även i dag. Det enda moraliskt möjliga är att ge stöd till dem som vågar. Tystnaden är nu som då demokratins fiende.

GUNNAR HÖKMARK (M)

vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp EPP och ansvarig för utvidgnings- och grannskapspolitiken

Leave a Reply

Your email address will not be published.

© 2020 . Powered by WordPress. Theme by Viva Themes.