Så bevarade Europa sin sista diktatur

EU har sumpat chansen att fälla Europas sista diktator genom att prioritera geopolitisk dragkamp med Ryssland över verkliga demokratiska ideal. En naiv förhoppning att Lukashenka kunde vända sig mot väst och genomföra demokratiska reformer om Ryssland övergav honom slutade med ett brutalt nedslag av de sista kvarlevorna av demokratisk opposition och knuffat Belarus raka vägen tillbaka i armarna på den ryska björnen.

Klicka här!Klicka här!Klicka här!2011 var nära till att bli Alexander Lukashenkas sista år som Europas sista diktator. Utfryst av hela den demokratiska omvärlden har han under sina 16 år vid makten lärt sig en myriad diplomatiska överlevnadskonster. Förutom klassisk för den typen av regenter anti-amerikansk retorik, som utgör grundstenen för hans hjärtliga vänskap med Hugo Chaves, Fidel Castro och Mahmoud Ahmadinejad, har Lukashenka lärt sig att flitigt exploatera panslavisk broderskapsretorik i sina samtal med Rysslands regenter. I en tid då resten av världen skamlöst började nonchalera den tidigare röda stormakten, såg ryssarna i Lukashenkas Belarus en sann frände som inte vänder storebror ryggen när tiden är diger och väst frestar och kallar.

År efter år svor Lukashenka sin trohet till det slaviska broderskapet och skrev på ett unionsavtal efter det andra med ryssarna, som återgäldade hans lojalitet generöst med starkt subventionerade olje- och gaspriser samt förmånliga statslån. Tack vare dessa kunde Lukashenka tillåta sig skärmas av från resten av Europa och bygga sin egen lilla post-sovjetiska måne, där han kunde göra vad han ville, medan resten av kontinenten integrerades in i EU. Men hans viktigaste talang har alltid varit att gå på många kalas med samma tårta och alltid lyckas få med sig tårtan hem igen. 16 år har det tagit för ryssarna att fatta att de har blivit blåsta. De trodde år efter år att de hade en vasall som snart kommer att överlämna tyglarna över Belarus till Kreml. Men efter 16 år är Lukashenkas Belarus fortfarande en självständig stat utan några som helst planer på att att öka Rysslands inflytande, trots att unionsretoriken fortfarande är densamma.

År 2010 flyger kastrullocket av i Kreml. Ryska medier inleder en massiv smutskastningskampanj mot Lukashenka som pågår i månader. Man drar upp alla hans synder, inklusive de mystiska försvinnandena av hans politiska opponenter (10 år gamla, som om detta var en nyhet). Medvedev gör starka uttalanden, och på mindre än ett halvår övergår de diplomatiska relationerna mellan Ryssland och Belarus, tidigare bröder och allierade, till något som närmast kan liknas vid korrespondensen före en krigsförklaring. Och det är ett valår. Det är uppenbart att Ryssland vill få bort Lukashenka från presidentposten. Man planerar att höja energipriserna till världsnivån från årsskiftet, vilket riskerar att orsaka en kollaps av den belarusiska ekonomin. Om Ryssland dessutom inte erkänner valresultatet i Belarus (som givetvis kommer att genomsyras av valfusk och repressalier) kommer all skuld landa på Lukashenka i belarusiernas ögon. Ryssarnas förhoppning är därmed att folket kommer att resa sig mot honom, och att en ny president blir tvungen att vara mer samarbetsvillig för att kunna rädda ekonomin och sig själv.

Detta var en unik situation då Lukashenka för första gången stod omringad av fiender både från väst och från öst. En bojkott från EU, Ryssland och USA tillsammans skulle han inte ha överlevt. Diktaturens dagar var räknade, om bara dessa tre makter kunde agera solidariskt.

Men i väst såg man på situationen med andra ögon. Det geopolitiska perspektivet tog plötsligt över. Den hatade diktatorn som har förlorat sin sista beskyddare hamnade i skuggan av den andra sidan av myntet: Ryssland håller på att förlora sin sista europeiska satellitstat. Instinkterna från det Kalla kriget väcktes till liv. Demokratin tappade en placering på prioritetslistan. Man förstod att Lukashenka ändå skulle vinna valet och det fanns ingen stark rival som kunde ta hans plats. Och om Lukashenka nu är vid makten och han vänder Ryssland ryggen – är inte det ett ypperligt tillfälle att äntligen locka över honom till västlägret? Jag vill inte påstå att EU och USA välkomnade Lukashenka med en öppen famn så fort konflikten med Ryssland hade börjat, men under 2010 började europeiska och amerikanska toppolitiker flitigt åka till Minsk med officiella statsbesök, IMF utfärdade ett stort stabiliseringslån till Belarus, moratoriet mot inreseförbud för belarusiska tjänstemän förlängdes och ryktet spreds att EU kommer att godkänna det kommande presidentvalet. Lukashenka försökte göra sig till lags med den liberalaste valkampanjen någonsin – kandidatdebatter i direktsändning, inga förföljelser av valkampanjsarbetarna, 9 oppositionella kandidater registrerade…

Och där drog Ryssland i handbromsen. Att väst direkt passar på och omfamnar Lukashenka så fort Moskva avvisar honom trodde inte ens de cyniska ryssarna var möjligt. Geopolitik har för Ryssland alltid varit högsta prioritet och man har alltid sett Belarus och Ukraina som rep i dragkampen om regionalt inflytande. Och man har bara beslutat att göra sig av med Lukashenka under premissen att han stod helt ensam, men nu… Oh no sir. He’s a son of a bitch, but he’s our son of a bitch. Bara någon vecka före valet, bjuds Lukashenka till Kreml, där han och Medvedev skriver på ett nytt ramavtal för oljetransit och ett nytt tullunionsavtal. De skakar hand i TV, och med vinden i ryggen åker Lukashenka hem för att leverera den brutalaste avslutningen på valliberalismen som landet någonsin har skådat, med hundratals oppositionella arresterade och misshandlade, inklusive 7 av de 9 registrerade oppositionella presidentkandidaterna. Ryssland erkänner valresultatet. I EU och USA är man störtförbannad, men Lukashenka snäser bara tillbaka. Storebror är tillbaka. Hans diktatur är säkrad.

Så har Västländernas paranoida rysskräck spelat diktatorn Lukashenka i händerna. Än en gång har han lyckats vinna genom att sätta stormakterna mot varandra. Därmed har Europa med sitt inkonsekventa agerande hjälpt till att bevara sin sista diktatur i ett antal år till. Och nu vet ryssarna att geopolitik är lika viktig för EU som det är för Ryssland. Den populära tesen att allt demokratisnack bara är en täckmantel för anglo-saxisk imperialism fick sig ytterligare ett argument. Och nu kommer den ryska björnen aldrig mer att släppa taget om sin lillebror, tills dess att ett maktskifte till en (förhoppningsvis) ännu mer Rysslandsvänlig regim äger rum. Förhoppningsvis har också EU-ledarna lärt sig något om vad som händer när man börjar flirta med diktatorer.

Michael Sender

Leave a Reply

Your email address will not be published.

© 2020 . Powered by WordPress. Theme by Viva Themes.