Kandidater greps efter vitryskt val

Alla oppositionskandidater utom två i det vitryska valet greps i natt när protesterna mot valet slogs ner brutalt.

Ytterligare hundratals andra greps också sedan det stod klart att Alexandr Lukasjenko låtit sig väljas om.

Protesterna bröt ut när det stod klart att Alexandr Lukasjenko blivit omvald. Endast Jaroslav Romantjuk och Viktor Teresjtjenko har klarat sig undan.

Utrikesminister Carl Bildt fördömer den vitryska regimens fängslande av de sju oppositionspolitikerna och kräver deras omedelbara frigivande.

– Vi fördömer också tydligt det fall av övervåld från regimen som vi sett, sade Bildt vid en pressträff på måndagen och konstaterade att valet saknar legitimitet.

Han hänvisade också till det skarpa uttalande som EU tidigare under dagen gjorde genom sin utrikeschef Catherine Ashton.

Vilken EU:s reaktion bör bli på Aleksandr Lukasjenkos övergrepp vill den svenske utrikesministern vänta med att ha en klarare uppfattning om.

Klart verkar dock att de mjukare tongångar som hörts mellan Minsk och Bryssel och tillfredsställelsen med att regimen tillät valobservatörer nu kommer att ersättas av ett bistrare klarspråk.

– Vi måste diskutera detta inom EU, men just nu är det viktiga en stark reaktion, sade Bildt, som inte ville uttala sig om sanktionsinstrumentet.

– Jag är ju ingen större sanktionsvän, som bekant. Men vi får se var vi hamnar under diskussionen.

Under veckan ska han träffa bland andra de sex riksdagsledamöter som under ledning av Kent Härstedt (S) varit valobservatörer i Vitryssland.

Våldsamheterna bröt ut i Minsk när tusentals människor protesterade mot valet, som oppositionen hävdade var uppgjort.

Kent Härstedt har lett de svenska observatörerna i organisationen OSSE:s övervakning av valet.

– Vi har hört att flera av presidentkandidaterna antingen har blivit misshandlade eller bortförda, säger Härstedt i telefon till TT från Minsk.

– Nekljajev har hämtats på sjukhuset och blivit bortförd trots att han har en hjärnskakning, säger Kent Härstedt.

Kent Härstedt är en av OSSE:s 400 valobservatörer på plats i Vitryssland.

– Själva röstförfarandet verkar fungera mycket bra, men röstsammanräkningen var under all kritik. Vi kunde inte säkerställa att den gjordes på ett korrekt sätt, säger Kent Härstedt till TT.

– Vi kunde se att de räknade, men inte mycket mer. När jag ställde frågor på ett ställe blev det knäpptyst och väldigt irriterad stämning, konstaterar Kent Härstedt, som poängterar att det är hans egna, personliga iakttagelser som han rapporterat till OSSE.

– Det här valet misslyckades med att ge Vitryssland den nystart som det behöver, konstaterade chefen för OSSE:s valövervakare i Vitryssland, Tony Lloyd, på en presskonferens senare på dagen.

Enligt OSSE genomfördes valdagen till en början positivt, men “processen försämrades betydligt under rösträkningen”.

– Folket i Vitryssland förtjänade bättre. Och just nu förväntar jag mig att en redovisning för myndigheterna vad gäller gripandet av presidentkandidater, journalister och människorättsaktivister, sade Lloyd.

Tidigt på måndagen meddelade den statliga valkommissionen att Alexandr Lukasjenko blev omvald med 79,7 procent. Valdeltagandet angavs till 90 procent.

Skrivet om Belarus

Så svarade Teliasonera om affärerna i Vitryssland

Detta är kommunikationsdirektör Cecilia Edströms svar i dess helhet på frågor från DN.se om Teliasoneras affärer i Vitryssland.

1. Teliasonera bekänner sig till FN:s Global Compact-regler, som bland annat stipulerar att företag varken direkt eller indirekt ska medverka till att mänskliga rättigheter kränks. Vad anser Teliasonera att detta betyder för en telekom- och internetoperatör som är verksam i en diktatur som inte lever upp till rättsstatliga principer?

Svar: TeliaSoneras affär handlar om att ge våra kunder möjligheter att kommunicera. Utbyggda telekommunikationer bidrar till ekonomisk tillväxt och ett mer öppet samhälle. När det gäller brist på mänskliga rättigheter är våra tjänster en del av lösningen, inte problemet i sig. Vi tar inte politisk ställning, men är väl medvetna om att fler av de länder där vi bedriver verksamhet rankas som högriskländer när det handlar om mänskliga rättigheter. Vår utgångspunkt är att så länge det inte finns FN- eller EU-sanktioner mot att bedriva verksamhet i ett land och vi gör bedömningen att vi kan bedriva en etiskt och finansiellt sund affär, är det bättre både för oss och för befolkningen i landet att vi finns på plats och investerar i kommunikationsmöjligheter.

Sedan ett år tillbaka har vi en koncerngemensam “Code of Ethics and Conduct”, som vi också arbetar med att implementera i de verksamheter där vi har ägarintressen. Den tar sin utgångspunkt i våra gemensamma värderingar och internationella standarder för multinationella företag. Vårt hållbarhetsarbete är integrerat med bolagsstyrningen och den dagliga verksamheten i koncernen.

2. Vilka avvägningar har Teliasonera som stor delägare i Turkcell gjort när det gäller risken att i Vitryssland bli inblandad i brott mot Global Compacts regler?

Svar: TeliaSonera äger direkt och indirekt 38% av aktierna i Turkcell (där vi har två av totalt sju styrelseplatser) som i sin tur äger 80% i sitt dotterbolag i Vitryssland. Det innebär att vi är minoritetsaktieägare och inte har managementansvar i bolaget. Styrelsen i bolaget fattar beslut om investeringar baserat på en grundlig analys, en så kallad due diligence, där både bolaget, ekonomiska och politiska förhållanden undersöks. Hur beslutet i Turkcells styrelse togs är inget vi kan kommentera eftersom individuella styrelseledamöter inte kan uttala sig för styrelsen, det är ett ansvar som styrelseordförande har. Styrelseledamöterna i det börsnoterade Turkcell har dessutom ett ansvar mot samtliga aktieägare och inte bara den aktieägare de representerar.

Däremot avstår vi inte från att investera om v det inte finns FN- eller EU-sanktioner mot investeringar i ett specifikt land och vi kommer fram till att vi kan driva en affärsmässigt sund verksamhet där i enlighet med våra etiska riktlinjer. Telekommunikation är ett mycket kraftfullt verktyg för social utveckling och i kampen för mänskliga rättigheter. Ett av FN:s millenniemål är till exempel att kommunikationsnäten ska byggas ut så de kommer alla till del.

3. Vilken information har Teliasonera om de skyldigheter som Turkcell/Best har enligt vitrysk lag att bistå myndigheterna med elektronisk övervakning?

Alla företag måste följa de lagar och regler som gäller i de länder där de verkar, men eftersom vi inte har managementansvar i bolaget bör frågan ställas till Turkcell.

4. Har Teliasonera skaffat sig information om i vilken utsträckning Turkcell/Best varit tvungna att bistå vitryska myndigheter med elektronisk övervakning?

Nej, den dagliga verksamheten hanteras av Best (dotterbolag till Turkcell), då TeliaSoneras ägarandel i bolaget är låg och TeliaSonera inte har kontroll över management.

DN.se

Skrivet om Belarus

Teliasonera gör affärer med Vitrysslands diktator

Vitryssar som vill prata politik passar sig för vad de säger i telefon och mejl – regimkritiker utgår från att säkerhetstjänsten lyssnar. Trots att teleoperatörerna är en del av övervakningsapparaten, och trots hög etisk svansföring, har svenskfinska Teliasonera valt att göra affärer i Europas sista diktatur.

Storebror Lukasjenko lyssnar och läser

På söndag kommer Vitrysslands diktator Alexander Lukasjenko av allt att döma se till att bli omvald. Ett konkret inslag i den vitryska diktaturens vardag är att regimkritiker aktar noga på vad de yppar i telefonsamtal och mejl. Det råder en utbredd övertygelse om att trafiken i telefonledningar och på internet övervakas.

– Vi kommunicerar ju mycket med våra samarbetspartner i Vitryssland och man måste vara otroligt försiktig på telefon på grund av avlyssning. Vi använder oss framför allt av chattar, det funkar bra om man hela tiden rensar all historik. Vi skickar även dokument den vägen, säger Anna Drufva på biståndsorganisationen Silc till DN.se.

Detta har även skapat problem under researchen inför denna artikel. Personer inne i Vitryssland har avböjt intervjuer med DN.se på grund av riskerna. Bilden bekräftas av flera oberoende källor med mycket god insyn i vitryska förhållanden. En av dem är Martin Uggla som arbetar med demokratibistånd på Östgruppen.

– Man räknar med att telefoner är avlyssnade i den mån regimen har intresse av det och att man kan läsa e-post. Både telefonsamtal och mejl förekommer som bevismaterial i rättegångar av politisk art, säger Martin Uggla till DN.se.

Det finns lagstiftning om att det krävs beslut från åklagare för att få avlyssna men det beskriver Martin Uggla som ”en fasad”.

– Det är inget problem för den vitryska polisen eftersom det är så täta band mellan åklagarmyndigheten och regimen.

Teleavlyssning och övervakning på Internet kan inte ske utan operatörernas medverkan. Att de som tillhandahåller telefoni- och nättjänster är skyldiga att bistå polisen är i sig inget märkvärdigt. Så är det även i Sverige och många andra länder.

Men i en demokratisk rättsstat handlar det om polisinsatser mot bankrån, mord och narkotikahandel. Den vitryska brottsbalken och rättsapparaten fungerar på ett annat sätt. Sådant som i en demokrati ses som grundläggande medborgerliga rättigheter är i Vitryssland klassat som brott. Exempelvis kan du dömas till två års fängelse om du engagerar dig i en organisation som inte på förhand har godkänts av regimen.

– De första som dömdes enligt den lagen var personer som försökte övervaka att saker gick rätt till förra gången det var val, säger Martin Uggla.

Dessutom finns det gummiparagrafer som handlar om hot mot rikets säkerhet och som kriminaliserar ”extremism”, en etikett som kan klistras på olika slags aktiviteter och uttryck.

– Det kan också handla om att du har misskrediterat eller spridit falsk information om landet. Den sortens anklagelser använder man gärna mot regimkritikerna, säger Martin Uggla.

Bland de brottsbekämpande myndigheterna finns följdriktigt inte bara en kriminalpolis. Där finns också den fruktade säkerhetstjänsten KGB, en direkt arvtagare till den sovjetiska organisationen med samma namn.

Möjligheternas marknad – och ett etiskt dilemma

En av tele- och internetoperatörerna i Vitryssland är bolaget Best, som gentemot kunderna marknadsför sina tjänster under varumärket Life. Från detta bolag löper trådarna hela vägen från diktatorn Lukasjenko via det halvstatliga folkaktiebolaget Teliasonera in i det svenska regeringskansliet Rosenbad och den svenska statskassan.

Best var tidigare helägt av den vitryska staten men köptes 2009 till 80 procent av den stora turkiska operatören Turkcell. Övriga 20 procent av bolaget behöll Lukasjenko. I Turkcells styrelse sitter en man vid namn Tero Kivisaari. Han representerar Teliasonera, en av Turkcells största delägare. Och Teliasoneras största ägare är – den svenska staten.

Eurasien, det affärsområde som Vitryssland hör till, är kommersiellt högintressant för Teliasonera. Att växa på dessa marknader har ”top priority” enligt en beskrivning på bolagets sajt. Ägande i bolag som är verksamma här ”bidrar starkt” till Teliasoneras intäkter och bolagets fokus i regionen ”fortsätter att vara tillväxt och hög vinstmarginal”.

I sin kommunikation talar Teliasonera inte bara om affärer utan framhåller också höga etiska principer. Bolaget har anslutit sig till Global Compact, FN:s riktlinjer för företag. Global Compact handlar bland annat om mänskliga rättigheter, så som de uttrycks i FN-deklarationen och Europakonventionen. Dit hör exempelvis rätten till åsiktsfrihet, yttrandefrihet, rättvis rättegång och skydd för intrång i privatliv och korrespondens.

Första principen i Global Compacts regelverk slår fast att företagen för egen del ska respektera och skydda mänskliga rättigheter. Men inte nog med det. Princip nummer två lyder sålunda: ”Företag ska se till att de inte är delaktiga i kränkningar av mänskliga rättigheter.”

Teliasonera står således inför ett dilemma med tre dimensioner:

  • För det första de lockande kommersiella möjligheter som marknaderna i länder som Vitryssland erbjuder.
  • För det andra bolagets uttryckliga löfte om att respektera mänskliga rättigheter.
  • För det tredje realiteterna i den vitryska diktaturen där kränkningar av dessa rättigheter inte bara hör till vardagen utan dessutom görs med stöd i lagen.

Känsliga frågor och skriftliga svar

Om detta vill Teliasonera helst inte tala. När DN.se kontaktar bolaget för att få intervjua personer med ansvar för verksamheten i Vitryssland blir svaret först nej. Det förmedlas i form av ett kortfattat mejl, vars huvudbudskap är att detta inte angår Teliasonera utan är Turkcells ansvar.

Efter flera försök erbjuds vi till slut skriftliga svar på några frågor per mejl. Någon personlig muntlig intervju går Teliasonera inte med på. Skälet uppges nu vara tidsbrist. Det är inte heller de personer som DN.se velat tala med som svarar. Vid tangentbordet sitter i stället kommunikationsdirektör Cecilia Edström.

I sitt svar vidhåller hon huvudbudskapet att ansvaret är Turkcells. Hon hänvisar till Telisoneras begränsade ägarandel och bolagsregler och undviker att gå in på några som helst detaljer om verksamheten där.

På frågan om Teliasonera har skaffat sig information om i vilken utsträckning Turkcell/Best samarbetar med vitryska myndigheter kring elektronisk övervakning ger hon dock ett rakt svar. Och det är nej.

Däremot framhåller hon vilka principer som är vägledande för Teliasonera på ett mer övergripande plan.

”Vår utgångspunkt är att så länge det inte finns FN- eller EU-sanktioner mot att bedriva verksamhet i ett land och vi gör bedömningen att vi kan bedriva en etiskt och finansiellt sund affär, är det bättre både för oss och för befolkningen i landet att vi finns på plats och investerar i kommunikationsmöjligheter”, skriver Cecilia Edström i mejlet till DN.se.

Hon skriver också att Teliasonera har en ”Code of Ethics and Conduct, som vi också arbetar med att implementera i de verksamheter där vi har ägarintressen.” Där nämns respekten för mänskliga rättigheter och skydd för kundernas integritet. Men där konstateras också att Teliasonera följer de lagar som gäller i de länder där man är verksam.

Teliasoneras kommunikationsdirektör försvarar också närvaron i Vitryssland med de positiva effekterna av investeringar i kommunikationer:

”Utbyggda telekommunikationer bidrar till ekonomisk tillväxt och ett mer öppet samhälle. När det gäller brist på mänskliga rättigheter är våra tjänster en del av lösningen, inte problemet i sig”, skriver Cecilia Edström i mejlet till DN.se. (Läs svaren i sin helhet  här.)

Detta är ett argument som används flitigt av företag från väst om gör affärer med auktoritära regimer. Men det ifrågasätts nu allt oftare i debatten. Utvecklingen pekar i en annan riktning. Läs mer om detta här.

Fortsättning följer: I morgon berättar DN.se hur den svenska regeringen ser på att den svenska statens kassako Teliasonera gör affärer i Europas sista diktatur.

Hans Rosén

hans.rosen@dn.se

Skrivet om Belarus

Ny teknologi blir redskap för förtryck

Teliasonera försvarar sina affärer i diktaturens Vitryssland med att utbyggda kommunikationer gynnar en demokratiska utveckling. Det argumentet ifrågasätts allt mer av tunga debattörer. Diktatorer har visat att den nya teknologin kan bli ett effektivt redskap i förtrycket.

Att utbyggda kommunikationer försvagar diktaturer är en omhuldad tanke i västvärlden. Den tekniska utvecklingen driver enligt detta synsätt ofrånkomligen samhällen i riktning mot marknadsekonomi och demokrati. Argument har använts av bland andra Google när söktjänstens agerande i Kina har kritiserats.

Teliasonera försvarar sina affärer i diktaturen Vitryssland längs samma linje (se DN.se:s granskning här). I ett skriftligt svar på frågor från DN.se säger kommunikationsdirektör Cecilia Edström:

”Utbyggda telekommunikationer bidrar till ekonomisk tillväxt och ett mer öppet samhälle. När det gäller brist på mänskliga rättigheter är våra tjänster en del av lösningen, inte problemet i sig.”

Nu hörs dock allt fler röster i debatten som varnar för att denna teknikoptimism är en farlig förenkling av verkligheten. Utvecklingen i Kina och Iran framhålls som exempel på länder där teknologin visat sig vara tveeggad. Teleavlyssning, datalagring, trafikanalys och internetfiltrering är några av de vapen som förtryckarna fått i sin hand.

Till och med nättänkaren Clay Shirky, ursprungligen känd som optimistisk uttolkare av informationsteknologins demokratiska potential, är oroad. Så här sade Shirky när DN.se träffade honom för ett år sedan apropå jakten på oppositionella i Iran:

– Hotade regimer reagerar snabbare än vi trodde och kommersiella företag är mer villiga än vi trodde att sälja den nödvändiga tekniken till dem.

En ännu mer uttalad kritiker av västvärldens tilltro till nätets välsignelsebringande kraft är den vitryske journalisten, föreläsaren och bloggaren Evgeny Morozov, numera verksam i USA. I sin kommande bok ”Net Delusion” varnar han för att vi gravt har underskattat de möjligheter till övervakning och kontroll som den nya tekniken ger odemokratiska regimer. Som exempel pekar han ut Iran – och sitt eget hemland Vitryssland.

– Vissa diktaturer inte bara överlever den digitala revolutionen, de kommer ut ur den ännu mer repressiva, har Morozov sagt.

Han menar att en blind tro på den nya tekniken leder till att vi inte förstår att rätt tolka utvecklingen i auktoritära länder och därför inte kan förhålla oss till dem på ett adekvat sätt.

Den moderate politikern Christoffer Fjellner var med och röstade igenom en resolution i EU-parlamentet där företaget Nokia Siemens kritiserades i hårda ordalag för sina affärer i Iran. Det finsk-tyska bolaget hade försett regimen med utrustning som använts till att spåra oppositionella som sedan fängslats i samband med valet förra året.

Fjellner har också arbetat flera år i EU-parlamentets delegation för Vitryssland. Han vill inte gå så långt som att svenska telekombolag inte bör göra affärer där, men han anser att de måste ta situationen på djupt allvar.

– Det vilar ett mycket stort ansvar på de här företagen. Man får inte låta sig vara ett verktyg för förtrycket och lämna ut uppgifter om regimkritiker, säger Fjellner till DN.se.

Den svenska EU-parlamentarikern anser att bolagen ska använda intresset för investeringar till att sätta press.

– Man bör göra klart innan man investerar att ”vi kan tänka oss att samarbeta med er, men kommer vi på att ni utnyttjar detta för politiska syften så är vi inte intresserade längre”. Jag tycker att företagen också ska utnyttja de politiska kontakter jag vet att de har och påtala om sådant händer, säger Fjellner.

Han är inte hoppfull angående de vitryska medborgarnas möjligheter i valet på söndag.

– Det vi kommer att få se är inget fritt och öppet val. Oppositionen har inga förhoppningar, säger Fjellner.

Hans Rosén

hans.rosen@dn.se

Skrivet om Belarus

Så befäster Vitrysslands diktator sin makt

Förtryck, Sovjetnostalgi och stöd från Ryssland – på dessa tre ben vilar Alexander Lukasjenkos vitryska regim. Det mesta talar för att den gör det även efter söndagens val, skriver DN:s korrespondent Ingmar Nevéus.

Oppositionella har fängslats och ”försvunnit” under Lukasjenkos sexton år vid makten, och demonstrationer har ibland slagits ned brutalt. Ändå är inte våldet det mest betecknande för hans regim.

I stället är det ofta sådant som rädslan att förlora jobbet som har fått de flesta vitryssar att stillatigande acceptera presidentens envälde. Och när oppositionsrörelser har dykt upp har de mestadels kunnat manövreras ut utan att regimen behövt ta i med hårdhandskarna. Det har räckt med hot, administrativa trakasserier och medietystnad.

Lukasjenkos samhällsmodell bygger på Sovjetnostalgi, något som attraherade en stor del av folket 1994 när han för första gången valdes till president – den gången
utan fusk.

När den stora grannen Ryssland under Boris Jeltsins 1990-tal krossade hela det sovjetiska systemet, med enorma konvulsioner som följd, valde Vitryssland att i stort sett bevara den gamla modellen.

Det innebär femårsplaner, kollektivjordbruk, KGB, Lenintorg och folkkongresser. Inkomstskillnaderna är betydligt mindre här, stenrika oligarker syns knappt till och på gatorna i Minsk är det ganska rent och snyggt.

Men ekonomiskt är det förstås rena vansinnet. Vitryssland har till skillnad från Ryssland inga betydande naturtillgångar och landets jordbruk och industri går med förlust.

Att det ändå har ”fungerat” beror på att Ryssland har hållit sitt grannland under armarna. Lukasjenko har fått pengar att stoppa i de svarta hålen – billig rysk olja som han kan raffinera och sälja vidare på världsmarknaden, billig rysk gas för att hålla industrin igång.
Det är därför det senaste årets öppna gräl mellan Minsk och Moskva har varit så allvarligt sett ur Lukasjenkos synvinkel. Utan stöd i Kreml rasar hela hans bygge.

Men drygt en vecka före valet kunde en nöjd Lukasjenko konstatera att stridsyxan var nedgrävd, att de båda grannländerna kommit överens om en fortsättning på den för Minsk fördelaktiga olje- och gashandeln.

–  Även nära släktingar grälar ibland i köket. Det är inte alltid så allvarligt, sade han leende i teve.

Vad Ryssland får i gengäld är okänt, men genom avtalet kan Lukasjenkos system troligen leva vidare ytterligare några år med konstgjord andning.

Ingmar Nevéus

ingmar.neveus@dn.se

Skrivet om Sverige:У Стакгольме адбыўся пікет у падтрымку дэмакратыі ў Беларусі

Сярод выступоўцаў былі дэпутаты швэдзкага парлямэнту, прадстаўнікі праваабарончай арганізацыі Östgruppen.

Кіраўнік Östgruppen Марцін Угла ў сваім выступе адзначыў, што арганізацыя асабліва падтрымлівае тых людзей у Беларусі, якія актыўна змагаюцца за дэмакратыю і за права беларускага народу абіраць сваіх палітычных прадстаўнікоў на свабодных выбарах.

Удзельнікі акцыі, апранутыя ў строі Дзеда Мароза, заляпілі сабе скотчам раты. Гэта мелася сымбалізаваць ціск на свабоду слова ў Беларусі.

Радыё Свабода

Upprop till stöd för mänskliga rättigheter i Belarus

På människorättsdagen den 10 december, initierade Östgruppen tillsammans med elva andra internationella människorättsorganisationer ett upprop till stöd för mänskliga rättigheter i Belarus.

Övriga medverkande organisationer är Amnesty International, Libereco, Human Rights House Foundation, Civil Rights Defenders, Human Rights in Belarus, People in Need, Codap, Belarusian Human Rights House, Wolna Bialorus, Belaruswatch och Young European Federalists.

Inför presidentvalet i Belarus den 19 december uppmanar vi den belarusiska regimen att respektera de mänskliga rättigheterna, och lyfter särskilt fram följande krav:

– att omedelbart införa ett moratorium på avrättningar och att avskaffa dödsstraffet
– att garantera rätten till yttrandefrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet, pressfrihet och religionsfrihet i Belarus
– att tillåta fredliga demonstrationer
– att säkerställa att ingen grips, fängslas eller ställs inför rätta på grund av sitt deltagande i en fredlig demonstration
– att säkerställa att människorättsförsvarare, journalister och andra aktörer inom det civila samhället har möjlighet att utföra sitt arbete utan att riskera repressalier, trakasserier eller andra kränkningar
– att förenkla registreringsproceduren för frivilligorganisationer
– att avskaffa paragraf 193.1 i den belarusiska  brottsbalken, vilken kriminaliserar all verksamhet i en av staten icke registrerad organisation

Uppropet pågår tills den nyvalda presidenten installeras i januari 2011. Underskrifterna kommer att överlämnas till belarusiska  ambassader och till den belarusiska regeringen.

Namnunderskrifter till stöd för uppropet samlas in via www.belarus-petition.org.

Швэдзкаму праваабаронцу адмовілі ў беларускай візе

Амбасада Беларусі ў Стакгольме адхіліла заяўку на візу ад старшыні праваабарончай арганізацыі Östgruppen Марціна Углы. Ніякія афіцыйныя прычыны падобнага рашэньня не падаюцца.

Паводле праваабаронцы, Беларусь — прыярытэтная краіна ў дзейнасьці Östgruppen. Арганізацыя мае шырокую сетку кантактаў у беларускіх дэмакратычных колах і шмат гадоў супрацоўнічае зь вядучымі праваабарончымі арганізацыямі Беларусі.

Як мяркуе Марцін Угла, адмова яму ў візе — гэта, відавочна, пакараньне за тую крытыку, якую ён дазваляе на сабе на адрас беларускіх уладаў у сувязі са станам правоў чалавека ў Беларусі. Цяперашняя адмова, дарэчы, — чацьвёртая запар. Марціну Углу не дазваляюць наведаць Беларусь ад чэрвеня 2006 году.

“Рашэньне беларускай амбасады дэманструе, што аб’яўленая рэжымам лібэралізацыя і дэмакратызацыя існуе толькі на словах. Гэта таксама сьведчаньне таго, што рэжым баіцца публічнай крытыкі з-за мяжы”, адзначае Марцін Угла.

Тым ня менш ні ён, ні Östgruppen не зьбіраюцца сьцішваць свой голас.

“Калі парушаюцца правы чалавека”, — кажа ён, — “гэта павінна быць прызнана і бескампрамісна асуджана. Інакш гэта будзе здрадай у дачыненьні да людзей, якія пацярпелі ад злоўжываньняў беларускіх уладаў”.

Радыё Свабода